Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!
För Peter Goos har samlandet blivit mer än en hobby, han beskriver det som en religiös känsla när han får pyssla om sina ögonstenar.
– Det är här jag kopplar av efter jobbet, säger han när han vrider om nyckeln till den gröna Firebirden.
Den stora V8:an rister till och låter riktigt elak när den rullar ut i försommarsolen.
Även Mustangen och Corvetten mullrar respektingivande när de tar plats på gårdsplanen.
Intresset för pony cars, det vill säga mindre bilar med rejäla fartresurser, väcktes när äldsta dottern kom till världen 1994.
– Innan dess hade jag och frugan åkt runt i en äldre tvåsitsig brittisk sportbil. Nu blev vi tvungna att skaffa en bil med baksäte, och jag hade precis hittat en Mustang som var till salu. Och sen rullade det på med pony cars för hela slanten, säger han.
Peter Goos konstaterar att han var helt rätt ute när han började samla amerikanska klassiker. Priserna ökade raskt under flera år, men nu har de stabiliserats och till och med börjat att sjunka.
– Jag tycker att prisnivåerna börjar bli mer rimliga, säger Peter Goos som bestämt avråder från att se klassiska bilar som en investering.
– Bilarna går sönder, de behöver renoveras och är allmänt besvärliga. Men jag kan inte tänka mig mer angenäma problem, säger han med ett stort leende.
Som besiktningsman för MHRF, som försäkrar veteranbilar, kommer han ofta i kontakt med nybörjare på samlarområdet. Många har stora planer för sina nyinköpta bilar, som de vill riva ned och renovera in i minsta detalj. Men i de flesta fall stannar arbetet av och delarna sprids ut i olika kartonger.
– Visst kan man fynda en risig bil, men man måste veta vad man ger sig in i. Har man tummen mitt i handen bör man skaffa ett felfritt exemplar. Det är alltid bättre att köpa en för dyr klassiker än en för billig, säger han men tillägger att han absolut inte lever som han lär.
Många av hans bilar har varit riktiga rishögar när han köpt in dem, och det beror på att han inte är speciellt road av att köra dem.
– Det är mekandet som lockar, jag är en riktig nörd och kan ägna timmar åt att putsa på skruvar och muttrar.
Stora starka motorer, gigantiska utrymmen och massor av komfortutrustning – det är receptet på den nya generationens fullsize-suvar från GM som ska rulla ut som modellår 2015. I USA är modellerna mycket populära och försäljningen pekar uppåt. 2012 såldes 117 000 Tahoe och Suburban.
Den här gången har man tänkt åtminstone lite på miljön också, eftersom cylinderavstängningssystem introduceras i modellerna. Däremot pratar inte GM några förbrukningssiffror för jättebilarna.Standardmotorn är en V8 på 5,3 liter på 355 hästkrafter till samtliga nya modeller. Toppversionen av Yukon får en 6,2-litersmotor. Motorerna är parade med en sexväxlad automatlåda.
Tahoe och Suburban får ny modern säkerhetsteknik som inkluderar adaptiv farthållare med kollisionsvarning och autobroms, parkeringsassistans, filbytesvarnare, och döda vinkel-varnare.
Andra och tredje sätesraden går att fälla till ett helt plant lastgolv, och som tillval kan sätena fällas elektriskt.
GMC Yukon är lyxalternativet i den här klassen. Inredningen går i lyxigare material, sätena är bekvämare med mjukare stoppning och ljudsystemet från Bose är standard. För att minska ljudnivån i kupén använder man laminerat glas och ett avancerat system för aktiv ljudreducering. Tekniken går ut på att skicka ut det störande ljudet i kupén – fast med omvänd fas för att släcka ut ljudvågorna mot varandra.
Bilarna introduceras under första kvartalet 2014 – och bilarna som hittar till Sverige gör det importvägen.
För en bransch i uppförsbacke är det viktigt att så billigt som möjligt utveckla nya produkter och skapa nya trender som kan attrahera nya kunder. Ett segment som nu växer starkt är crossovers, eller små suvar som det ibland är vettigare att kalla dem. Och här har biltillverkarna varit smarta, många av bilarna bygger på redan befintliga modeller vilket ger låga kostnader och snabb utveckling.
Det finns också ett sunt miljötänk med att välja en lite mindre suv.
För varför ska bilister köra runt med en större bilar än de behöver med en osund bränsleförbrukning som följd – bara för att de vill ha bra framkomlighet?
En ny bil i det här spretande segmentet är Renault Captur, som bygger på Clio som lanserades förra året. Captur har fått med sig mycket av Clios trevliga egenskaper, men har fått en egen image som ska föra tankarna åt det lite mer äventyrliga hållet.
Nu är Captur dock inte rustad för några riktigt håriga äventyr, trots en markfrigång på 20 centimeter som borgar för en vettig framkomlighet.
Men någon fyrhjulsdrift är inte aktuell. Det här är mer en trevlig glidarbil som gör sig bäst i stan.
Chassisättningen är mjuk och bilen beter sig lugnt och behaglig på vägen. Ibland upplevs den nästan som lite gungig.
På motorväg känns bilen trygg och stabil, man åker skönt. En del vindljud får man dock leva med.
Captur är en kompakt och smidig bil, den är bara sex centimeter längre än Clio. Men utrymmena är rätt flexibla tack vare ett skjutbart baksäte.
Vill man prioritera lastutrymme skjuter man fram baksätet och får 455 liter att lasta. Behöver man benutrymme i bak skjuter man enkelt tillbaka sätet.
Då erbjuder lastutrymmet 377 liter. Fäller man ner baksätet sväljer Captur 1 235 liter.
Designen är en av bilens verkliga styrkor, många hajar till när de ser Captur rulla förbi. Och även inuti bilen ser det trevligt ut.
Här finns ett antal val som kunden kan göra med olika färger och nyanser. En rolig detalj är att det går att få avtagbar klädsel, som man lätt knäpper av med en dragkedja. Det är sen bara att slänga in den i tvättmaskinen på 30 grader.
Borde vara standard i alla familjebilar.
I Sverige kommer Renault Captur bara med bensinmotorer, en på 90 och en på 120 hk. Anledningen till att diesel inte blir aktuellt sägs vara att det kostar för mycket med att anpassa bilarna till vårt kalla klimat med tillsatsvärmare och annat som behövs.
Det är naturligtvis lite synd, det kommer att skrämma bort en del kunder.
Vill man prompt köra diesel så kan Chevrolet Trax eller enäggstvillingen Opel Mokka vara ett alternativ.
Och tack vare att modellerna går att få med fyrhjulsdrift är Trax/Mokka också ett bättre alternativ för den som prioriterar framkomlighet – det här är faktiskt en bil som förtjänar att kallas suv.
Opel Mokka är dock inte lika trevlig att köra som till exempel Renault Captur. Visst, den sköter sig oklanderligt och beter sig någorlunda tryggt ute på vägen.
Men bilen upplevs som både tyngre och större än vad den egentligen är. Och komforten är inte heller på topp.
Man sitter visserligen högt och bekvämt i Mokka och har gott om plats, med tanke på att detta är en rätt liten bil.
Till och med i baksätet slipper vuxna passagerare trängas. Men ljudkomforten är inget man hurrar över.
Det bullar en del både från hjulen och motorerna.
Ekonomin väcker dock jubel. En fyrhjulsdriven bil som är praktisk, välutrustad och funktionell kan man få för drygt 200 000 kronor.
Instegsversionen av Chevrolet med 115-hästarsmotor och tvåhjulsdrift kostar från 159 900 kronor. Det är faktiskt mycket bil för pengarna. Kanske kan man då vara beredd att acceptera lite buller?
Fords utmanare här heter Kuga. Bilen, som nyligen kom i en helt ny version, är rätt mycket dyrare än både Renault Captur och Chevrolet Trax/Opel Mokka.
Instegpriset på en framhjulsdriven version är 220 000 kronor, vill man ha diesel och fyrhjulsdrift får man punga ut med minst 258 000 kronor.
Men de extra slantarna som Kuga kostar är långt ifrån pengarna i sjön – man får en hel del för sin investering.
Kuga är till att börja med större än konkurrenterna, bilen är 45 centimeter längre än Captur. Det ger mer plats för både passagerare och last.
Gamla Kuga hade fin fyrhjulsdrift från Haldex, men nu till den nya bilen har Ford avbrutit det samarbetet.
I stället har biltillverkaren arbetet fram ett eget liknande system som ska hantera drivningen på alla fyra hjul.
Kuga klarar oplogade vintervägar och en och annan traktorstig, men det faktum att markfrigången är under 20 centimeter diskvalificerar Kuga från de riktigt tuffa äventyren.
Man sitter högt och har bra sikt i den här bilen. Stolarna fram är kanske inte någon riktig höjdare, men okej.
En del vindbrus och vägbuller får man leva med i den här bilen också. Fjädringen är mjuk utan att vara gungig.
Ford Kuga är oväntat underhållande att köra. Trots att det är en relativt liten bil så får man en smula suvkänsla bakom ratten.
Samtidigt skäms den inte för sig på kurviga vägar. Styrningen är fin och chassit riktigt följsamt.
Fyra motorer erbjuds till Kuga, två bensinare och två dieselmotorer. Trevligast är tvålitersdieseln på 163 hästkrafter och 340 Nm.
Den är stark och relativt tyst och gör sig bra i Kuga – i alla fall om man väljer den manuella växellådan. Med dubbelkopplingslådan upplevs bilen som segare, som om lådan stjäl en del av effekten.
Om man inte behöver så mycket effekt så kanske 140-hästarsdieseln är det smartaste valet.