Med sina kantiga former och bränslesippande motor var Micra en bil som låg väl i tiden, då som nu. Det nya då var att den kombinerande alla sina goda egenskaper med japansk kvalitet, nu fanns det alltså en bil som både var billig att äga och dessutom höll ihop under många år utan att kosta för mycket.
Det att den inte var någon racer kunde de flesta ägare ha överseende med för då hade de valt bort Micra till förmån för något annat. Bristen på hästkrafter rådde Micra bot på senare. Visst fanns det konkurrenter, men de kunde varken matcha Micrans kvalitet eller låga kostnader som även fick en extra skjuts med förmånliga försäkringsavtal.
Med få mil på mätaren
Den här Micran har inte rullat många mil sedan den lämnade produktionsbandet. Fräschören är därefter, en som man inte alltför ofta hittar hos äldre bilar i en låg prisklass. Materialvalen var av de billigare slaget och de håller därför inte lika bra som hos dyrare vagnar, vanligtvis i alla fall.
Sittkomforten är okej men inte mer. Det känns i både rumpa och rygg att stolarna inte är helt stabila, dessutom är stoppningen tunn så att man lätt sitter igenom den efter ett tag. Instrumenteringen är tydlig och enkel med ett minimum av information, men då behöver man heller inte sitta och oroa sig över fladdrande nålar som springer hit och dit över mätartavlorna.
På med bältet och den lilla motorn med fyra cylindrar hoppar glatt i gång när nyckeln vrids om. Den låter mer som en tyst symaskin, vilket måste ses som beröm för Nissans bilbyggarkonst.
Lättrampad koppling
Kopplingen är oerhört lättrampad så den första växeln ramlar i princip i. Tur är väl det, för en tunnare växelspak har jag då aldrig sett. Bilen pinnar på bra de första meterna men sedan är det dags för nästa växel.
Känns nästan som ettan var en terrängväxel men visst, har man en liten motor under huven och en tungt lastad bil då behövs det inte mycket för att den ska tappa orken om det är fel utväxling från början.
Växellådan är konventionell med sina fem växlar framåt. Slutväxeln har valts så att motorn ska orka med alla laster och priset man får betala är att motorn varvar ganska mycket när hastigheten stiger över tresiffriga hastigheter.
Tyvärr blir ljudnivån lidande och bränsleförbrukningen stiger, så det bästa är att sänka hastigheten för att komma fram i hyfsat skick.
Väl uppe i marschfarten som är cirka 100 km/h blir bilen riktigt trevlig.
Stabilt – om vinden inte ligger på
Ljudnivån är inte alls påträngande och den ligger stabilt på vägen. När det kommer små vindbyar från mötande lastbilar är det plötsligt inte lika roligt längre. Bilen sidsteppar lite mot dikesrenen och det är inte speciellt kul de första gångerna det händer.
Men det är bara att parera och till slut vrida lite på ratten innan man möter stora bilar, då håller Micran kursen väldigt bra.
Bromsarna är riktigt bra, men om det beror på överlägsen konstruktion eller bilens låga vikt låter jag vara osagt. Hursomhelst så tar de väldigt bra och stoppar bilen snabbt och rakt.
