Ford C-Max är i grunden en trevlig och på många sätt förnuftig familjebil, skräddarsydd för ekonomiska bilköpare som struntar i prestige och extravaganser. Modellen har en rymlig kupé med ett baksäte som lätt sväljer skrymmande barnstolar eller vuxna passagerare. Vill man ha sjusitsigt väljer man versionen Grand C-Max.

En rad fina och snåla motorer finns till C-Max. Mest hyllad är den lilla 1,0 Ecoboost, som finns i 100- och 125-hästarsversion. Några ett par vettiga dieselalternativ finns också till bilen om man skulle föredra det.

Byggs om i Sverige

Internationella Ford har valt att inte bygga C-Max i gasversion – men Ford Sverige har sett ett behov av en bil som går att köra på CNG och låter nu bygga om bilen till de kunder som beställer det. Det är BRC Sweden i Trollhättan, samma företag som tidigare bland annat byggt gasbilar åt Subaru, som står för konverteringen.

Grundmotorn är en gammal 1,6-liters bensinmotor som med bensindrift ska leverera 120 hästar. Den upplevs dock som betydligt tröttare än så och som förare måste man varva riktigt ordentligt innan kraften kommer. När man kör på gas har man 107 hästkrafter till sitt förfogande, enligt Ford. Men det känns som typ 80. Bilen är riktigt, riktigt seg.

Beter sig märkligt på gas

Testbilen beter sig också lite märkligt när den körs på gas och motorn belastas lågt. Gången kan bli ryckig på vissa varvtal, som om den misständer lite då och då. Det är ingen stor grej, men man märker av det om man är lite känslig. Slår man över på ren bensindrift försvinner det här fenomenet. Kanske är det bara just det här exemplaret som beter sig. Kanske inte.

De två gastankarna har placerats i bakluckan, vilket naturligtvis drar ner lastförmågan. De 471 liter som erbjuds upp till lastskyddet i en vanlig C-Max har krympt till 286 liter. Bilens räckvidd har i gengäld ökat markant. På ren gasdrift ska man enligt Ford komma uppemot 280 km på gas om man kör försiktigt. Och det är ingen överdrift, jag kom 260 km på gas – och då körde jag en hel del i stan. Lysande, tycker jag. När gasen sen tar slut finns en bensintank på 55 liter. Totalt kommer man mer än 100 mil om man bara är lite lätt på foten.

Knepigt att tanka

Att tanka gas är fortfarande knepigt på många håll i Sverige. Även i Stockholm, där vi körde bilen, är det långt ifrån någon självklarhet att man hittar en CNG-pump längs vägen. Ofta måste man köra en omväg för att få tag på sitt drivmedel – och när man väl kommer fram kan man ge sig den på att man tvingas stå i långa köer bakom taxibilar som fyller sina tankar. Naturligtvis frestas man att strunta i det hela och bara köra vidare på bensin.

Succé för den miljömedvetne

Visserligen är Ford C-Max CNG miljöklassad och man slipper därmed skatt i fem år. Och visst blir det rätt billigt att köra på CNG när man väl får tag på det. Men priset på bilen – 225 551 kronor – gör att den ekonomiska kalkylen inte riktigt håller om man jämför med en snåldiesel som kostar. För 184 900 kronor får man en 1,6 TDCI 95 hk i enklaste utförandet Trend. Då kan man också misstänka att andrahandsvärdet är något bättre på dieselalternativet.

Tänker man bara miljö är det dock inget snack. Här är CNG-versionen en succé med 29 gram CO2 per kilometer om man kör på ren biogas.

Fast då gäller det så klart att man får tag på drivmedlet. Och det är som sagt inte det lättaste.

Den tredje generationen av Mercedes C-Klass, W203 som den ­heter, dök upp i bilhallarna 2000. ­Bilen var betydligt mjukare skulpterad av sin minst sagt kantiga föregångare. Den nya ­modellen var också bättre på vägen och roligare att köra, W203 var en hård nöt att knäcka för de värsta ­konkurrenterna, BMW 3-Serie och Audi A4.

Samtidigt bjuder C-Klass på komfort i bästa Mercedesklass. Här har varken BMW eller Audi något att sätta emot. Mercan går mjukt och tyst på sitt välavvägda chassi.

Hyllade motorer

De flesta C-Klass som såldes i Sverige hade fyrcylindriga motorer, ofta med kompressor efter 2002. En tvåliters bensinmotor på 163 hk och en 1,8 på 143 hk var vanligast tillsammans med dieseln 220 CDI. Många har hyllat de här motorerna som anses vara både pigga och driftsäkra. Växel­lådorna har också visat sig vara bra, både den ­automatlåda som fanns som tillval och den manuella, sexväxlade lådan som var standard. Det fanns också något slags mellanting, en manuell låda med automatisk koppling. Den är mycket ovanlig i Sverige.

Fick ett ordentligt lyft

Precis som exteriören fick interiören ett ordentligt lyft när den tredje generationen av C-Klass introducerades. I kupén är det stramt, välbyggt och funktionellt. Intrycket är elegant, även om man kanske inte uppfattar det som speciellt lyxigt. ­Förare och passagerare har gott om plats och sitter bra i de sköna stolarna. Baksätet är inte lika rymligt, även om det fyller sin funktion. Lastutrymmet i kombin är inte heller något att skryta med, prioriterar man lastvolym så är C-Klass fel bil.

Modellen fick ett ansiktslyft 2004, med en del detaljer tillpiffade i utseendet. I och med faceliften försvann också de flesta problem med elfel och konstiga felmeddelanden som drabbade de tidigare årsmodellerna.

I dag är det sonen till verkstadsägaren som tagit hand om nycklarna och han förvaltar ­arvegodset väl. För även om ­bilen hittills rullat närmare 15 000 mil ser den ut att ha kommit direkt från ­fabriken.

– Den är Tectylbehandlad regelbundet sedan den var ny och det har räddat den från rosten, konstaterar Sven-Erik Svensson när vi tar en tur med den granadaröda klenoden.

Folk vänder sig om och ­tittar med stora leenden efter den ­numera så ovanliga ­modellen, och vid ett stopp kommer till och med en äldre man fram och undrar om det verkligen är 66:a.

– Och ja, det är det. Men farsan bytte ut den havererade motorn så fort han tagit över ­bilen. Under huven sitter en 1900-­motor från 1971, det är det enda avsteget från original. ­Motorerna från 1966 hade usel kvalitet och tappade gärna oljetrycket, vilket orsakade ­motorraset för den förste ägaren.

För 20 år sedan funderade Sven-Erik Svensson på att sälja bilen, som han fått ta över ­efter sin far. Men eftersom den var i så gott skick tänkte han bara se över den lite en sista gång.

– Jag gillar att meka och såg det är som ett litet hobbyprojekt. Det fanns lite rost i skärmarna samtidigt som utbytesmotorn behövdes ses över. Men annars var det inga stora reparationer som väntade.

Men det som var tänkt att bli ett litet renoveringsprojekt växte snart i omfattning. Skärmarna byttes ut liksom ena dörren innan bilen fick en ny lack.

Samtidigt fixade han nya stötfångare bak som kromades med gott resultat, vilket gjorde att han gav sig i kast med navkapslarna.
– Jag passade även på att renovera motorn, bland annat fick den ny vevaxel, kylare samt värmepaket. Och så bytte jag ut Solexförgasaren mot en Weber som fungerar bättre med den här motorn, säger han och tillägger att när han ändå var i gång blev det även en ny koppling och bromsar.

När arbetet var klart hade han en fantastiskt fin veteranbil.

– Och då kunde jag så klart inte sälja den.