När svenskarna snart ger sig ut på bilsemestrar över hela landet kommer frågan upp – ska du eller jag köra? Då faller antagligen valet oftast på den säkraste bilföraren.

En ny undersökning från rederiet TT-line visar att hälften av svenskarna tycker att de är säkrare bilförare än sin partner. Men det är stor skillnad på hur män och kvinnor uppfattar sin egen bilkörning.

Tar större risker

59 procent av männen, i alla åldrar, tycker att de är säkrare bilförare än sina partners. Samtidigt är det bara 37 procent av kvinnorna som tycker att de kör säkrare än sina partners.

Att män verkligen skulle vara säkrare bilförare än kvinnor är dock inte nödvändigtvis sant. En rapport från Trafikverket 2012 visar nämligen att män tar större risker i trafiken. Bland annat är de mer benägna att köra fortare eller köra rattfulla än kvinnor.

1 048 svenska bilister har deltagit i undersökningen, som har genomförts på uppdrag av TT-line.

Hyundai ix35 känner vi igen – men vad står FCEV för?

– Fuel Cell Electric Vehicle – det är alltså en bil med en elmotor där elen tillverkas i en bränslecell från vätgas och syre. Restprodukt – eller det som kommer ur avgasröret – är vatten. Men i grunden är det en elbil.

Det verkar väldigt rent, är det det?

– Ja, förutsatt att vätgasen tillverkas av miljövänliga grundämnen. Det finns vätgas som tillverkas från naturgas, alltså fossil gas. Men i Sverige arbetar man efter förutsättningen att det ska bli så kallad grön vätgas.

Och varför har vi inte sett fler såna här bilar?

– Av två anledningar. 1: Det är dyrt att tillverka bilarna. Bränslecellerna är än så länge relativt dyra. Grundpriset på vår testbil var cirka 1,5 miljoner kronor. Men det beror förstås på att det tillverkas väldigt få bilar. 2: Det finns än så länge bara en enda mack att tanka vätgas på i Sverige och den finns i Malmö. De två testbilarna som finns i Stockholm ska gå på lastbil till Malmö för att tankas mellan de olika provkörningarna.

Varför finns det inga vätgasmackar i Sverige?

– Bra fråga. Vätgas Sverige har räknat ut att det kostar drygt 450 miljoner kronor att bygga de 29 mackar som behövs för att få en vettig infrastruktur runt de stora städerna och Europavägarna. Först då kan det bli fart på försäljningen. Och ingen ser i dag ut att vilja lägga upp de 450 miljonerna. Varje ny mack är ett enskilt projekt där olika intressenter söker EU-bidrag, allt går väldigt långsamt.

Men, finns det då någon framtid för bränslecellsbilarna?

– Ja, jag tror faktiskt det. EU är med och bestämmer och vill av allt att döma satsa pengar. Det finns en bra grund och en bra teknik med bra räckvidd. FC-bilarna har klara fördelar och går det bara att hitta pengar till vätgasmackar och bra tillverkning så kan det här vara ett bra komplement till el- och laddhybrider.

Hur var bilen i övrigt?

– I grunden en ix35 förstås – lite tyngre och lite stelare bara. Sen var den som alla elbilar pigg och rapp och rolig att köra i stan. Om tio år tror jag att det här är en mycket vanlig bil i Stockholm.

Du har varit ute och kört framtiden alltså?

– Ja, lite så. Tyvärr hänger allt på vätgasen och att oljebolag respektive energibolag ska våga satsa på det här bränslet. Det är de – eller skattebetalarna – som måste stå för investeringen i infrastrukturen.

Det är lätt att bli förälskad i Moto Guzzi V7 Racer. Det räcker att kasta en blick på hojen – sen är det svårt att slita sig. Genom åren har Moto Guzzi byggt väldigt speciella motorcyklar men de kanske inte alltid varit vackra. V7 Racer är vacker – till och med i många små detaljer.

Trenden ned nakna hojar passar också varumärket Moto Guzzi. Det är lite mer bohemiskt än de allt mer tillrättalagda Ducati-modellerna som jag tycker designats sönder de senaste åren.

Moto Guzzi andas fortfarande norditaliensk bergsby. Det gillar jag.

En naken caféracer kan inte köras snabbt. Över 140 km/tim känns det som att jag ska blåsa av hojen.

Slipat kanterna

Senast jag körde en Moto Guzzi var i mitten av 1980-talet och en provkörning under en MC-träff i Molkom. Moto Guzzi har slipat av de vassaste kanterna men låtit en del av personligheten i V-twinmotorn vara kvar, bland annat en del av sidovibrationerna.

Den nakna Guzzin smiter snyggt fram i Stockholmstrafiken och den gör sig allra bäst vid trottoarkanten utanför den lokala pizzerian. Körställningen är upprätt med en irriterande detalj – växelspakens vinkel är aningen fel vilket gör att jag måste flytta foten för att lägga i tvåan – inte bara vicka till som jag är van vid.

Bromsarna arbetar mjukt men det behövs lite mer än ett fingergrepp på handbromsen för att få stopp.

Behövs gas

Motorn jobbar bra ihop med växellådan men motorstorleken märks på vridmomentet – jag behöver gasa på för att något ska hända.

Jag skulle absolut kunna tänka mig att köpa en V7 Racer för behagliga utflykter fina sommardagar.

Men precis som för bland annat konkurrenten Triumph Thruxton, som jag testkörde för två år sedan, är risken stor att jag tröttnar på 744 cc och 47 hästkrafter. Det passar nu men hur är det om några månader? Räcker det då att hojen är snygg och har massor av personlighet?

Jag tror inte det, tyvärr. För jag gillar konceptet med enkelt och naked med vackra detaljer.