Många ryssar kör runt med kameror innanför vindrutan, och när det händer någonting framför dem i trafiken lägger de gärna ut videon till allmän beskådan på internet. Den här videon visar hur två förare har minst sagt svårt att komma överens, och deras behov att hävda sin rätt slutar minst sagt illa – för bilarna.

De båda förarna nöjer sig inte med att – liksom de flesta arga bilisterna – svära högt för sig själva, gestikulera förbannat eller ens kasta sig på tutan. Här ska de tävla i vem som kan stå mest i vägen för den andra – och står så nära varandra att det är läge att oroa sig för lacken.

Ett sådant här bråk kan så klart bara sluta på ett sätt…

Det finns många, fina vägar utanför Portugals huvudstad Lissabon. Vi kör mil ­efter mil på släta, breda motor­vägar. Men målet är de mindre och kurvigare vägarna som leder upp från havet, upp mot små byar i bergen. De flesta av dessa små samhällen ser luggslitna ut, husfasaderna har piskats hårt av salta vindar och ingen verkar göra något för att stoppa förfallet.

Kontrasterna blir tydliga när vår testbil – en alldeles ny, lyxig Cadillac CTS – glider genom de grå och sargade byarna. Den vinröda ­bilen glänser som en rubin de korta stunder som ­solen tittar fram och speglar sig i lacken. Men det handlar om korta stunder, för vi har otur med vädret.

Dålig sikt

Vinden blåser mot land och piskar upp enorma vågor mot stränderna, uppemot fem meter höga sägs det. Stundtals öser regnet ner, sikten är dålig och asfalten är på sina håll riktig hal. Den stora bilen, nya CTS är nästan fem meter lång och två meter bred, verkar dock inte lida av vätan. Bilen går som torped genom vattensamlingarna, speciellt när vi provkör den fyrhjulsdrivna versionen.

GM har ett tydligt mål med lanseringen av Cadillac CTS i Europa: De ska norpa kunder från de tyska jättarna Mercedes E-Klass och BMW 5-Serie, som dominerar klassen. Och det finns en hel del som talar för att Cadillac i alla fall kommer att lyckas kapa åt sig några smulor av de lönsamma marknadsandelarna i seg­mentet. Några stora volymer lär det inte bli tal om i Sverige, eftersom det än så länge bara finns två återförsäljare.

Sällsynt bra komfort

Cadillac har lyckats sällsynt bra med komforten i nya CTS. Fjädringen, det system som brukar kallas Magnetic ride är standard i Europa, fungerar fint på alla typer av underlag och trollar bort nästan alla ojämnheter i underlaget när vi glider fram genom små samhällen i närheten av Lissabon. Samtidigt har ingenjörerna sett till att bilen upplevs som rätt styv, det blir aldrig för mjukt eller gungigt som i många, lite äldre amerikanska bilar. Cadillac klarar sig fint i jämförelsen med BMW och Mercedes här.

Det gäller också när det kommer till körglädje. Här brukar BMW hyllas som bäst i klassen – men frågan är om inte CTS är ett strå vassare. Bilen upplevs som kvickstyrd, trots att det är en lång bil med en riktigt lång hjulbas. Nya CTS sägs väga nästan 90 kilo mindre än sin föregångare och nära 100 kilo mindre än BMW 528i. Varje detalj har bantats, bland annat byggs dörrarna i aluminium. Bara där sparar man elva kilo. Den lägre vikten är tydlig när man kör bilen, den upplevs som spänstigare och bättre balanserad än såväl sin föregångare, som BMW 5-Serie och Mercedes E-Klass.

Inbjudande inredning

Inredningen i CTS är en positiv överraskning. Här har man lyckats skapa en personlig och inbjudande design som harmonierar fint med känslan i resten av bilen. Det är sportigt, men inte för spartanskt. Lyxigt, men inte för vräkigt. Och dessutom är kvalitetskänslan riktigt bra. Varje detalj upplevs som välgjord och alla material är omsorgsfullt utvalda. Cadillac är noga med att poängtera att det inte finns något fusk här, ser något ut som trä är det trä. Och ser det ut att vara metall så är det metall. Jag gillar speciellt de smäckra paddlarna på ratten som är gjorda av magnesium. De digitala mätarna är inte riktigt lika imponerande, inte heller den plastiga konsolen i mitten som snabbt fylls av väl synliga fingeravtryck.

När det gäller motorer har Cadillac dock ett rejält handikapp jämfört med sina tyska konkurrenter – bilen kommer nämligen bara att säljas med ett enda motoralternativ i Europa. Maskinen är fyrcylindrig bensin­motor med turbo på två liter och 276 häst­krafter. Visst är det en pigg och på många sätt trevlig motor, men den förför inte. Ljudet är rätt mjäkigt och känslan i den tillhörande ­automatlådan är oinspirerande. En skönt ­mullrande V8 skulle passa den här bekväma bilen perfekt och få den att kännas mer som en klassisk Cadillac. Men de tiderna är förbi.

– Visst var det där en del av Cadillacs själ, i alla fall under en period. Och visst kan man sakna det. Men det finns ingen plats för sådana bilar i dag. Det är en uppoffring som vi alla måste vara beredda att göra, säger Tony Roma, som är chefsingenjör för CTS.

Ingen diesel

Okej. Ord och inga visor. I USA säljs bilen i alla fall med en V6:a med dubbelturbo, men det är inte troligt att den kommer att dyka upp här. Något dieselalternativ är inte heller aktuellt i nuläget, även om Cadillacfolket sliter sitt hår för att få till en lösning på det. Där försvann de flesta tjänstebilskunderna i Sverige.

Vi parkerar våra testbilar efter två dagars intensiv körning, det första mötet med Cadillac CTS var en spännande upplevelse. General Motors har lyckats bygga en bra bil som på flera sätt kan mäta sig med de bästa européerna. De har samtidigt lyckats skapa en modell som sticker ut från mängden i en allt mer likriktad bilvärld, även utan en gammal törstig V8 med stötstänger. Och kanske är det just det här som är grejen med Cadillac: Det är inte ­bilar man väljer bara för att de är bra. En Cadillac köper man för att göra ett statement.

Bilmuseet öppnade 2010 och fokuserar mer på form än teknik. Huvudsaken är de närmare hundra veteran­bilarna i osannolikt nyskick, men här visas också mode­historia i form av hattar och haute couture-kreationer från modehus som Chanel, ­Lanvin, Balmain, Ungaro och Yves Saint Laurent. Alltsammans är sorterat efter ett antal epoker och kategorier, som belle epoque, art déco, engelsk tradition, drömbilar och la dolce vita. Till detta kommer fantasi­bilar som drivs med propeller, vätgas eller solenergi.

Fordonen som visas på dessa 6 000 ­kvad­rat­meter hör i huvudsak till den portugisiske bilfantasten Joâo Magalhâes samling, som uppskattas vara värd över 200 miljoner kronor.

Uttryck för en tidsanda

Det handlar om glamour och de exklusivaste uttrycken för en tidsanda, ägodelar tillgängliga för det fåtal som inte bara hade råd att hålla sig med bil, utan dessutom kostade på sig säten i krokodilskinn, barskåp med kristallglas och instrumentbräda av ­pärlemor.

För den som blir kittlad av design, flärd och flotta bilar är museet en orgie. Men här finns också exemplar av de allra tidigaste bilarna, och det är slående hur mycket som har hänt på bara drygt ett ­sekel. Hur kommer våra fordon att se ut år 2112?

Flera Rolls-Royce

En Lancia från 1919 och en Hispano Suiza 1920 följs av sådant som Mercedes 450k, Bugatti och Packard från sent 30-tal. Bland de brittiska ”upper class”-fordonen finns flera Rolls-Royce, som till exempel Phantom V från 1966 och en kopia av John Lennons ”flower power”- lackade Rolls. Somliga skulle nog ge en arm för den Jaguar Mark V 1949 som står strax intill.

Jaguar E-Type, Ferrari, Maserati, Porsche och Aston Martin räknas alla till la dolce vita-periodens lyxiga leksaker, och kitschigare än den svarta Rollsen besatt med Swarowskikristaller blir det knappast.

I avdelningen Drömbilar är det mycket USA och i synnerhet Cadillac, ­efterkrigstidens amerikanska dröm i plåtförpackning. Det är bilar som knappast skulle komma in i ett modernt parkeringshus, och i så fall kräva minst två ­platser. Men baksätet i en Cadillac Eldorado ­Biarritz cabriolet från sent 50- tal är överraskande trångt. Man sitter bekvämare i en Renault Clio, men den har å andra ­sidan inte så fräcka fenor.