Småbilar har aldrig varit så bra som nu. Säkerheten är på topp och avancerad teknik som autobroms finns antingen standardmonterat eller som tillval på många modeller.
Att klara fem stjärnor i de viktiga krocktesterna som genomförs av Euro NCAP är en självklarhet för de flesta. Både komfort och köregenskaper har blivit allt bättre i småbilarna. För att inte tala om mängder av utrustning och tillval som tidigare bara har funnits i större bilar. Som bilköpare kan man därför vaggas in i en falsk trygghet; det är lätt att tro att alla nya småbilar är bra bilar.
Så är det inte.
Nitlott bland småbilarna
För bland alla fina småbilar döljer sig riktiga nitlotter. En av dem är Mitsubishi Space Star – en bil som kastar oss tillbaka till en tid då småbilarna var bullriga, vingliga och hade dålig krocksäkerhet.
På ytan ser den här bilen ut att vara ett prisvärt alternativ i småbilsklassen. Designen är knappast spännande, men passar väl in i mallen för hur billiga småbilar ser ut. Interiören är heller inga konstigheter. Visst är det plastigt, men överraskar varken positivt eller negativt. Typiskt småbilsaktigt. I framsätet sitter man hyfsat bra, och där bak får två vuxna plats även om det blir obekvämt längre sträckor att sitta på den platta sittbänken. Bilen imponerar inte, men det första intrycket är ändå godkänt.
Men så vrider vi om nyckeln. Och det försiktigt positiva första intrycket smulas sönder bit för bit i takt med att milen passerar.
Space Star sällsynt vinglig
Det här är en sällsynt bullrig, skakig och vinglig bil. Till och med när vi står still vid rödljuset vibrerar hela bilen. Vibrationerna letar sig ut i ratten, backspegeln och sätena. Motorljudet är påtagligt. Vi befinner oss fortfarande i centrala Stockholm. Men vi ska åka långt – ända till Ångermanland. När vi kryssar genom stan slås vi av hur mjuka fjädrarna i bilen är. Lilla Space Star kränger rejält i varje sväng – och det är besvärligt att hitta rätt linje med ratten. Vägkontakten är obefintlig, det känns som att ratten är monterad i en gummisnodd. Man skulle kunna tro att mjuka fjädrar betyder skön komfort. Men, nej. Dämparna är av det sämre snittet och varje ojämnhet känns i bilen – och i ratten.
När vi kommer ut på E4 norrut blir det inte bättre. Nu hör vi inte längre motorn – i stället får vi lyssna på vägbuller. Men det värsta är stabiliteten. Space Star känns direkt otrygg i motorvägsfart. Vid ett tillfälle kör vi över en bro och överraskas av en sidovind – och sätter hjärtat i halsgropen. Det känns faktiskt som att vi ska blåsa av vägen. Space Star är ovanligt vindkänslig på grund av det mjuka chassit, och när pareringen med ratten mest liknar en gissningslek blir det riktigt otrevligt. Vi sänker hastigheten. 120 kilometer i timmen i den här bilen känns farligt.
Plågat ylande när vi kör om
Vår testbil är utrustad med en steglös automatisk växellåda, och varje gång vi ska köra om en husvagn svarar bilen med ett högvarvigt ylande. Det är lite svårt att reglera hastigheten exakt med gasfoten eftersom den här växellådan lever lite i sin egen värld. Det blir en hel del yl och illvrål på vägen norrut. Sa vi att ratten vibrerar hela tiden?
När vi kommer fram till Junsele är vi helt slut.
Den ylande automatlådan (och metalliclacken) är extra tillbehör och vår bil kostar 136 800 kronor. Den här modellen konkurrerar varken med design, köregenskaper, utrymmen eller säkerhet. Då blir det nästan bara priset kvar. Och sett till vad konkurrenterna kan erbjuda – då är priset på tok för högt.
Oftast har moderna bilar åtminstone någon punkt som kan motivera ett köp. Men i det här fallet borde Mitsubishi sätta punkt för Space Star.