Flera svenskar har redan gjort bytet och väldigt många andra ställer sig frågan:
”Ska jag våga byta in min stabila, packningssäkra, rymliga kombi mot en högre, häftigare och mindre rymlig suv?”
Så, vi på Allt om Bilar bestämde oss för att testa. Jag lånade en suv och tog med familjen på en längre fjällresa – inklusive skidor, extrakläder, extramat, nödutrustning samt en hel del som säkerligen inte skulle användas på plats.
När suven, en ny Audi Q5, rullar in på garageinfarten är dotterns betyg synnerligen direkt:
– Helt bangatrolig!
Och ja, den är slående vacker utan att sticka ut. Den är bred utan att bli fet. Sober utan att skrika.
Nu ska det snabbt påpekas att detta inte är ett normalt Allt om Bilar-test av Audi Q5 – ett sådant är redan gjort av vår expert Jan-Erik Berggren och hittas här!
Den här texten är i stället den familjegodkända versionen. Den där det inte leks alltför mycket med Q5:s körinställningar utan tämligen snabbt landar i ”Comfort” – för att underlätta barnsömn. Den versionen där luftfjädringen (extratillägg) är mer än välkommen.
Rymmer packningen utan problem
Det är viktigt för kombi-suv-jämförelsen att påpeka vad familjen kör till vardags: en Hyundai i40, diesel, manuell växellåda och 115 hästkrafter.
Motorkraften är inte mycket att hurra över, även om det räcker, men det är en synnerligen rymlig kombi. Både baksätet och bagaget sväljer mycket och bilen går smidigt och smärtfritt.
Packningen går in i testbilen (Q5) utan problem. Det hade absolut varit bättre med takbox men med fällt mittensäte och fastspända längdskidor fungerar det bra.
Kombiägare drömmer om suvarnas höjd och verkligheten är precis så härlig. Jag (187 cm) kliver in utan besvär. Frugan (159,5 cm) klättrar upp – men det är inte enbart negativt eftersom det ”väcker lastbilsminnen” från när hon åkte med sin åkeripappa i barndomen.
Barnstolen flyttas enkelt över, tack vare isofix-fästena, och dottern njuter även hon av det höga läget. Samt av panoramautsikten uppåt. Eller som hon så härligt missunnsamt uttrycker det:
– Det bästa är taket. Det sämsta är att de fram också har takfönster.
Innan vi rullar upp mot Idre försöker jag få koll på tekniken och det är rätt klurigt. Att koppla in mobiltelefonen och använda Audis CarPlay fungerar bra, men att pekskärmen inte är en pekskärm lurar mig flera gånger. Systemets styrratt är skön att hantera, men det tar ett tag att lära sig hur det hela hänger ihop.
Att skriva i en adress i navigatorn tar sjukt lång tid med styrratten, och jag får flashbacks till när jag skulle skriva in highscorenamn på gamla arkadspel. Det är nästan som om Audi vill att föraren ska använda mobilens kartsystem först och sedan koppla in bilen.
Ute på vägen mot fjällen sätter jag snabbt i gång den adaptiva farthållaren och… det är kärlek vid första ögonkastet!
Inser förstås att jag inte ens är tvåa på bollen – ni är många som redan vet hur det här fungerar. Men jag tror samtidigt att många ännu inte testat den här finessen. Eller, finess och finess – det här är ju ett av de tydligaste sätten du nu kan testa framtidens bilar!
Flygande jesus på vägen
Hastighetsgränsen på vägen är 90 km/h så jag sätter farthållaren på det – och sedan njuter jag i mil efter mil. Inte en enda tryck på vare sig broms- eller gaspedal. Bilen sänker farten när bilar före kör långsammare, ökar farten när jag viker ut i omkörningsfil. Q5:an håller avstånd, stannar i bilkön vid trafikljus, gasar lagom mycket när det blir grönt.
För en storstadsbo på väg till fjällen med familjen, bort från stressen, är den adaptiva farthållaren en gudagåva.
Jag står till och med ut med dotterns femtimmarssång (samma melodi hela tiden, från barnprogrammet Dr McStuffins) utan att säga något. Hon pausar sången för lunch i Dala-Järna, vilket hennes egen utsago bestod av ”Flygande Jesus”. Lite som jag känner mig på vägen med Audi Q5 och den adaptiva farthållaren, faktiskt. För irritationen över andra bilförares usla trafiksinne försvinner nästan omgående – det är ju bilen som bromsar in och fortsätter hålla rätt avstånd. Den där farliga ”jag ska minsann inte bromsa/förlora” kommer aldrig i spel. Jag känner mig snällare än någonsin och ”vänder andra kinden till”.
Okej, några tycker att det är störande att avståndet som lämnas till framförvarande bil möjliggör för andra att tränga sig in. Men det är ju faktiskt så vi SKA köra om vi vill köra säkert – hålla avstånden så pass långa att vi hinner bromsa i god tid.
Det finns egentligen bara en nackdel med farthållaren – tekniken sitter på ett helt annorlunda ställe jämfört med Hyundai i40, samt ganska nära bilens blinkerreglage. Jag blinkar därför några gånger i onödan under resan.
I Comfortläge, med farthållaren ständigt aktiv, drar bilen en deciliter mer än de 0,52 l/mil Audi anger för blandad körning. Men även det känns överkomligt i ljuset av min adaptiva förälskelse.
Resan ner, mitt i Vasaloppstrafiken, går om möjligt ännu smidigare.
Och för att på riktigt undersöka om Audi Q5 är ett bra alternativ för svenska kombibilägare så gör jag ytterligare två tester:
1. Åker till Ikea och handlar skrivbord. Smidig parkering med hjälp av alla kameror och med fällda säten ryms lådorna lätt. Kanten där golvet övergår i fällda säten kunde dock ha varit något lägre.
2. Kör till jobbet i Stockholms rusningstrafik. Förälskelsen till den adaptiva farthållaren övergår till djup kärlek.
Något negativt med Q5 sett ur familjeperspektiv? Dörrarna är lite väl mjuka i stängningen och det händer mer än en gång att bilen varnar för att en bakdörr är öppen – ingen önskedröm direkt med barn i baksätet. Dessutom skulle varningen i sig kunna vara tydligare.
Annars är väl det mest negativa att det här bara var ett temporärt bilbyte. Audi Q5 flyter fram på vägen utan att på något sätt kännas otymplig. Och med 1-2 barn är den ett alldeles underbart familjealternativ till den svenska kombin.
Ja, för den som har råd, förstås. Det går absolut att hitta begagnade Q5:or men då är risken stor att du inte blir fullständigt förälskad… För utöver den adaptiva farthållaren och känslan av att vara en ”Flygande Jesus” på vägen är nya Audi Q5 en av vinterns bästa bilnyheter.