De åker längs strandpromenaden och svänger efter ett par minuter ner på en plats där land möter vatten och ett, tu, tre bilar de på det spegelblanka vattnet.

Museets amfibiebil får komma ut endast vid speciella tillfällen åtta, tio gånger per år, väder och vind avgör.

– Så fort bilen kommer i vattnet beter den sig som en båt, säger Johan Rahm, museichefen som också är båtägare och van vid båtar, sjö och hav.

Nästan 4 000 Amphibilar tillverkades i Tyskland under 1960-talet. De flesta importerades till USA.

Utsedd till sämst

De finns i fyra färger; strandvitt, regattarött, lagunblått och fjordgrönt.

– För några år sedan korades den av en amerikansk biltidning till den sämsta såväl bilen som båten, berättar Johan Rahm, som beskriver den som fulsnygg och frän. Det är ingen fulländad bil. Den är instabil, vinglig och känns inte vidare säker.

– När man kör upp ur vattnet fungerar inte bromsarna, men bromsar man kraftigt några gångar och bränner bort vattnet så fungerar de igen.

Den mest behagliga farten ligger kring 4,5 knop, men några längre turer blir det inte.

– Bilen, som är renoverad till nyskick, är museets mest fotograferade bil och vi håller oss i hamnen. Det är säkrast så.

Har inte sjunkit

Han medger att han kände ett visst obehag första gången han gav sig ut på vattnet. Tänk om bilen inte var tät och skulle börja ta in vatten! Och sjunka!

Men hittills har det inte hänt.

– Bilen är supertät!

Passageraren Maria Lidberg medger att hon kände vag oro, när Johan Rahm sa, att hon skulle vara beredd på att bilen kunde vända sig upp och ner!

– Hjälp, vad har jag gett mig in på? tänkte jag. Men vi var ju hela tiden nära land. Så jo, det var en härlig känsla och kul att kunna berätta om åkturen för sina barn.

Bilen har som en badbalja i underredet och skulle den börja ta in vatten, tar man bort bottenpluggen och släpper ut vattnet den vägen.