Det finns ett par situationer i trafiken som alltid tycks reta upp medtrafikanter så till den grad att de känner sig tvingade att hänga på tutan.

Och jag blir lika irriterad varje gång. Just då – när jag hör signalen – skulle jag vilja frysa tiden och förklarar för den tutande föraren hur och varför situationen blivit som den blivit.

För det finns en sak som alla tutare har gemensamt: de saknar helt spelsinne i trafiken.

Här är några situationer som alltid framkallar tutande:

Filbyte

I Stockholm – och säkert i alla städer runtom i landet – finns ett par ställen där olika filer går samman. Jag tänker bland annat på lederna bakom centralstationen. Här kommer bilar från olika håll och eftersom det är mycket trafik går det inte alltid att byta fil i exakt rätt ögonblick eller ens på exakt rätt ställe. För att trafiken ändå ska flyta händer det att det behövs ett filbyte som kanske inte är helt och hållet enligt regelboken. Och den som råkar bli en anings aning drabbad måste då hänga på tutan.

Men hallå – tänk innan du tutar. Tänk på hur bilen du tutar på hamnat där den är och varför. Kanske fanns det ingen annan utväg för att trafiken ändå ska flyta på totalt sett.

Vänstersväng vid övergångsställe

Du vet hur det är i vissa korsningar – du ska svänga vänster samtidigt som gående har grönt ljus på vägen du ska in på. Till exempel korsningen Sveavägen-Kungsgatan i Stockholm. Det här är en väldigt vanlig situation i många städer.

Den som svänger vänster väntar först in korsande trafik som kör rakt fram från motsatt håll. Bara det är stressande eftersom det är grönt under relativt kort tid. Regeln säger att man inte ska tjuva och köra fram i korsningen men i praktiken skulle det körsättet resultera i att ingen kunde svänga vänster på hela dagen.

Sen måste också vänstersvängaren stanna för gående – vilket kan ta tid. Och precis när vänstersvängaren tror att nu, nu hinner jag. Ja, då kanske det stannar till en barnvagn, kommer någon springande eller att bilen framför stannar till oväntat. Resultatet blir att man för ett ögonblick står i vägen. Ja, ni förstår vad som händer. Alltid kommer det då någon utan spelsinne och med enorma skygglappar som ser en bil mitt i körbanan och känner sig tvingad att tuta.

Rondell

Det här händer mig ofta. Jag är på väg in i en rondell och försöker anpassa farten till trafiken från vänster – de jag ska stanna för. De kan komma bilar från vänster som inte blinkar ut höger men som ändå ligger i den fil som ska ut åt höger före min infart. Eller så är det mycket trafik bakom bilen från vänster eller bakom mig. Valet står alltså mellan att gasa på lite så att jag hinner in före eller att stanna bryskt med viss risk för de som ligger bakom.

Då – när min bil är någon centimeter ”fel” för den bil som egentligen ska före mig – har föraren i den bilen två val: 1) Att lätta lite på gasen för att smita in bakom, 2) Att hänga på tutan.

 

Jag förstår att jag i flera av de här situationerna inte agerat helt korrekt enligt regelboken. Men jag förstår inte varför så många förare tycker sig ha rätt att bara se ett par meter framför sin egen bil, helt ovetandes om vad som händer runtomkring dem och varför, och när något står i vägen ska det tutas. Och jag förstår inte vad tutandet tjänar för syfte, för det är alltid så att den som blir tutad på redan har förstått att det blev en aning fel i situationen trots att ambitionen var att få allt att flyta på bra.

Jag kan egentligen bara se en enda anledning till att använda tutan på en bil: att berätta för någon att här, här är jag. Och det här har hänt mig kanske fem gånger på 30 år.

De ilskna tutningarna klarar jag mig utan.

Så bort med tutandet.

Lär er lite spelsinne i trafiken.