Förutsättningarna för en skön biltur kan inte bli bättre. Jag lämnar den galna staden Las Vegas och glider fram genom delstaten Nevada i sydvästra USA, taket är nedfällt och temperaturen är i det närmaste perfekt. Utsikten är enastående när den svarta asfalten slingrar sig fram och leder mig in i Valley of Fire, ett område som under många år tillhörde indianerna men som nu är delstatens största nationalpark. De vidsträckta vyerna liknar inget annat, naturen är karg och präglas av ett rött stenmaterial som bildar fantasifulla forma­tioner. Här finns inte mycket växtlighet. Vi ser inga djur.

Bilen jag kör genom det här månlandskapet är nya BMW 435i Cabriolet. Och den gör sig bra här. 4-Serie Cabriolet går tyst, både med och utan det tredelade taket. Den sex­cylindriga motorn på tre liter har ljuddämpats ­effektivt och morrar lagom dovt. Automat­lådan växlar mjukt och de få gupp som finns i vägbanan trollas bort av fjädringen.

Ingen hårdkörning

När det börjar svänga lite visar 4-Serien upp samma spänstiga egenskaper som kusinen BMW 3-Serie. Styrningen är bra, även om man som förare kanske inte bjuds på så mycket feedback. Någon direkt hårdkörning blir det inte under den här turen, både bilen och miljön inbjuder till lugn cruising. Att den lokala trafikpolisen bevakar vår provkörning med stort intresse är också en bra anledning till att hålla ett lugnt tempo.

Jag sitter bra i förarstolen. Inte perfekt, men bra. 4-Serien är rymlig trots att det inte är någon speciellt stor bil, så passagerarna bak har det också rätt okej. Bagageutrymmet är begränsat som på alla cabbar, men har man inga passagerare i baksätet kan man fälla detta och få med det man behöver.

BMW 435i Cabriolet utan tvekan är en av världens bästa cabbar och bilen får ett bra totalbetyg i vår sammanställning. Trots det väcker den inga starka känslor hos mig. Bakom ratten på BMW 435i Cabriolet blir man inte överraskad – allt är som man förväntar sig. Man blir heller inte förförd av några nya, ­intressanta funktioner eller charmad av någon spännande bilpersonlighet. Allt är bara perfekt. Och därmed rätt ointressant.