Nu har i och för sig hans bruna ögonsten inte rullat speciellt långt, mätarställningen står på 7 540 mil. De tidigare ägarna har varit väldigt försiktiga och noggranna med skötseln, och det är något som Alve Persson fortsatt med.
Bilen varmkörs regelbundet och sedan blir det högst hundra mil om året, ofta i samband med bilutställningar under sommaren.
– Det är kul att dyka upp med en sådan här bil, den är sällsynt och många tror att den helrenoverats. Men faktum är att allt utom däcken är original, och det säger en hel del om kvaliteten på brittiska bilar, säger Alve Persson som mer eller mindre blev uppmanad att köpa Triumphen.
Bilen blev en hobby
En släkting hade precis tagit över en bilverkstad där bilen ingick, och han tyckte att den var för fin för att bjudas ut på marknaden.
Eftersom Alve hade pensionerats från Volvo passade det utmärkt att skaffa sig en hobby.
– Jag hade ju plats för en bil till i garaget så det var bara att slå till.
Sedan dess har han forskat en hel del i bilen historia, och funnit att den togs ut i januari 1973 av redaktör Bert Hallström i Kungsängen.
Hålit rosten borta
Under årens lopp rullade bilen ytterst sparsamt samtidigt som såväl den första ägaren som de kommande skötte den exemplariskt. Service skulle ske var 500:e mil och de intervallerna har aldrig överskridits, dessutom har den underredsbehandlats regelbundet för att hålla rosten borta.
I en körjournal finns varje reparation och tankning noga bokförd och det är intressant läsning. Det visar sig att den sexcylindriga motorn sörplat i sig en hel del bensin under årens lopp, och det kan vara en förklaring till det låga miltalet. Redan samma år som bilen togs ut slog nämligen oljekrisen till med ransoneringar och skyhöga bensinpriser.
– Jag minns att jag brukade se några Triumph-bilar här i trakten på 70-talet, men då uppfattades de som riktiga lyxbilar som vanligt folk inte hade råd med. Och ska jag vara riktigt ärlig var jag inte det minsta intresserad av dem på den tiden, då var det Volvos 140-modeller som gällde.