Det är lätt att bli förälskad i Moto Guzzi V7 Racer. Det räcker att kasta en blick på hojen – sen är det svårt att slita sig. Genom åren har Moto Guzzi byggt väldigt speciella motorcyklar men de kanske inte alltid varit vackra. V7 Racer är vacker – till och med i många små detaljer.

Trenden ned nakna hojar passar också varumärket Moto Guzzi. Det är lite mer bohemiskt än de allt mer tillrättalagda Ducati-modellerna som jag tycker designats sönder de senaste åren.

Moto Guzzi andas fortfarande norditaliensk bergsby. Det gillar jag.

En naken caféracer kan inte köras snabbt. Över 140 km/tim känns det som att jag ska blåsa av hojen.

Slipat kanterna

Senast jag körde en Moto Guzzi var i mitten av 1980-talet och en provkörning under en MC-träff i Molkom. Moto Guzzi har slipat av de vassaste kanterna men låtit en del av personligheten i V-twinmotorn vara kvar, bland annat en del av sidovibrationerna.

Den nakna Guzzin smiter snyggt fram i Stockholmstrafiken och den gör sig allra bäst vid trottoarkanten utanför den lokala pizzerian. Körställningen är upprätt med en irriterande detalj – växelspakens vinkel är aningen fel vilket gör att jag måste flytta foten för att lägga i tvåan – inte bara vicka till som jag är van vid.

Bromsarna arbetar mjukt men det behövs lite mer än ett fingergrepp på handbromsen för att få stopp.

Behövs gas

Motorn jobbar bra ihop med växellådan men motorstorleken märks på vridmomentet – jag behöver gasa på för att något ska hända.

Jag skulle absolut kunna tänka mig att köpa en V7 Racer för behagliga utflykter fina sommardagar.

Men precis som för bland annat konkurrenten Triumph Thruxton, som jag testkörde för två år sedan, är risken stor att jag tröttnar på 744 cc och 47 hästkrafter. Det passar nu men hur är det om några månader? Räcker det då att hojen är snygg och har massor av personlighet?

Jag tror inte det, tyvärr. För jag gillar konceptet med enkelt och naked med vackra detaljer.