Ni har säkert sett Dakar-bilarna flyga fram över sanddynerna i någon öken. Eller kryssa fram på steniga vägar i Sydamerika.
Jag fick möjlighet att testköra en Mini All4 Racing på is och snö i norra Finland. Och efter att ha läst bland annat Top Gears testkörning av bilen var det med skräckblandad förtjusning jag drog på mig Mini-overallen.
Som tur var kunde jag bortse från 95 procent av alla knappar och reglage i bilen. Den rutinerade kartläsaren Xavier Panzeri förklarade i stället att den vita spaken reglerade den sekventiella växellådan och på golvet satt helt vanliga pedaler.
Det första som är annorlunda jämfört med en racer- eller rallybil är sittställningen. I racerbilar är det vanligt att sitta väldigt lågt, och då menar jag väldigt lågt. Det är knappt man ser över instrumentbrädan i en Clio Cup-bil. I Mini-bilen sitter jag mer som i en traditionell suv – högt upp jämfört med både ratt och instrumentbräda.
Ratten är också betydligt lägre än i till exempel rallybilar där det är vanligt med en mer eller mindre upprätt ratt väldigt nära föraren.
330 dieselhästar som bara tuggar på
Den sekventiella växellådan är enkel att köra med – bara jag är bestämd vid varje växling. Jag använder koppling mer av gammal vana och för att vi inte pressar bilen till rätt arbetsvarvtal.
Dieselmotorn på tre liter och 330 hästkrafter, 800 Newtonmeter, ger kraft på väldigt låga varvtal. Det skiljer också jämfört med andra tävlingsbilar jag har kört. Jag behöver inte varva bilen – den tuggar på mer eller mindre hur jag än hanterar motorn.
Det är fyrhjulsdrift men bilen saknar helt hjälpsystem som antispinn och låsningsfria bromsar. Bromspedalen är stenhård så den kräver verkligen distinkt och bestämd bromsning.
Komforten är överraskande bra. Jag förstod av Top Gears test att de tyckte att bilen var väldigt hård och stum med en stenhård inställning av fjädringen. Vår testbil är hård men stolen ger ändå en väldigt bra komfort – jag förstår att den byggts för långa tävlingsdagar.
Styrningen är exakt men vändradien snäv – det är meningen att man ska jobba med handbromsen för att komma runt de snävaste kurvorna på isbanan.
Vi får två varv runt isbanan och min kartläsare försöker coacha genom att berätta vilka växlar jag ska ha i vilka kurvor. Men det är svårt att så direkt komma bort ifrån ryggmärksreflexen att växla ner – jag varvar lite för mycket och litar inte till motorns kraft.
Och kanske går det lite för brett genom vissa kurvor – men å andra sidan klagar jag inte. Jag kör hellre lite brett och känner hur bilen verkligen jobbar sig igenom sladden än att försöka köra snabbt, och tråkigare.
Kartläsaren bakom 60-70 procent av prestationen
På väg tillbaka till depån berättar kartläsaren Panzeri en del om hur han jobbar med bilens GPS för att navigera. Xavier Panzeri har varit kartläsare även i rally-VM och han säger att i rally-VM är kartläsaren 30 procent av prestationen i bilen medan i långlopp kan det vara 60-70 procent.
Kartläsare i ett långlopp behöver ha en allmän känsla för var bilen befinner sig på kartan och har en viktig uppgift att hålla reda på farten. Det är också kartläsarens uppgift att sköta hur snabbt föraren kör. Panzeri berättar att han genom att säga saker på lite olika sätt kan få föraren att sakta ner eller gasa på.
Kartläsaren Michel Perin – flerfaldig vinnare av Dakar-rallyt – berättar lite mer om hur navigeringen verkligen går till och hur man arbetar med kartboken och de olika punkterna som ska passeras. Perin berättar bland annat att de tar hjälp av Google Earth för att förbereda sig inför nästa etapp och att han varje kväll spenderar fem, sex timmar på att göra nästa dags kartbok så exakt och detaljerad som möjligt.
Efter Perins genomgång får jag en helt annan uppfattning om kartläsarens jobb under ett långlopp. Att Perin tränar sex dagar i veckan och bland annat sover i ett högtryckstält i 42 dagar inför ett Dakar-rally visar att han och Mini-teamet verkligen tar det här på allvar.
Att vinna Dakar-rallyt handlar om så väldigt mycket mer än att bara köra snabbt. Även om det är Harry Hunts makalösa uppvisning på skogsvägen jag minns allra mest – det och att jag faktiskt också kört den här fantastiska bilen.